Vadare

I en jäsande tångbank längs strandkanten rör sig en flock fåglar hit och dit. De borrar sina långa näbbar djupt ner i sörjan i jakt på godsaker. De tämligen orädda fåglarna visar sig vid närmare betraktelse utgöras av en rätt brokig skara. De är olika stora och har olika färg, form och längd på näbbar och ben. Små detaljer skiljer arterna åt och att särskilja dem är en utmaning för vilken fågelskådare som helst.

Rödbena Lars Lundmark Vadare ÖlandRödbena, © Lars Lundmark

Öland är i många avseenden vadarfåglarnas landskap. Hela 67 olika vadararter är påträffade på ön, fler än i något annat av Sveriges landskap. De flesta av dem häckar inte här, utan passerar endast Öland under flytten. Många har sina häckningsområden i Sibiriens tajga- och tundrabälten, och flertalet är utpräglade långflyttare med övervintringsområden ibland så långt bort som i södra Afrika.

Vadare är kända för att kunna göra extremt långa nonstopflygningar på många hundra mil. Denna förmåga gör att felflugna individer fjärran ifrån plötsligt kan ses rasta på en öländsk strand. Bland de mer extrema exemplen märks fynd av hudsonspov från Alaska samt dvärgspov och sibirisk gråsnäppa från den allra östligaste delen av Asien.

Skärfläcka Lars Lundmark Vadare ÖlandSkärfläcka, © Lars Lundmark

De bofasta

Ölands strandängar, alvar och våtmarker erbjuder attraktiva häckningsmiljöer för vadare. Landskapet kan räkna in 16 bofasta arter. Hälften av dessa förekommer dessutom här i landets största koncentrationer, som skärfläcka, rödspov, sydlig kärrsnäppa och sydlig ljungpipare, vilket ytterligare understryker landskapets särställning för dessa fåglar.

De två i särklass vanligaste vadarna är tofsvipa och rödbena, bägge med bestånd på tusentals par. Därefter följer strandskata, skärfläcka, större strandpipare, ljungpipare, enkelbeckasin, morkulla och storspov. Arter med färre än hundra par inkluderar kärrsnäppa, brushane, rödspov, skogssnäppa, drillsnäppa och roskarl. Allra ovanligast är mindre strandpipare som endast häckar med några enstaka par, fast den har i gengäld ett stort utbredningsområde i resten av landet.

Strandskata Lars Lundmark Vadare ÖlandStrandskata, © Lars Lundmark

Tofsvipa Lars Lundmark Vadare ÖlandTofsvipa, © Lars Lundmark

Tofsvipan finns spridd i all slags öppen mark, men de flesta av de övriga häckande vadarna finns mestadels på strandängarna längs den östra kusten. Alvarmarkerna som tidigare hyste ett rikt vadarliv är nu betydligt fattigare, och de vadare som finns kvar är koncentrerade till våtmarkerna. De bakomliggande orsakerna till minskningen på alvaren är inte helt klarlagda, men framför allt torde igenväxning, upphört bete och ett ökat tryck från boplundrande däggdjur och fåglar vara bidragande faktorer. Undantaget är ljungpiparen som, enligt vad en begränsad alvarinventering i början av 2010-talet antyder, ännu håller ställningen på de allra mest torra och karga delarna.

Trots att ändrad markanvändning på strandängar och alvar har inneburit kärvare levnadsförhållanden, håller de flesta kusthäckande vadare sina bestånd väl uppe. Undantaget är strandskata, storspov, brushane och roskarl vilka alla minskar oroväckande snabbt.

Flyttarna

Även om Öland är viktigt för en rad häckande vadararter så är ön kanske än viktigare som rastplats för de flyttande vadarna. På sin väg till och från de arktiska häckningsområdena är de helt beroende av ett antal säkra rastplatser där de kan fylla på sina fettreserver. På många håll i Europa råder det brist på sådana områden, inte sällan på grund av mänsklig exploatering.

Mindre Strandpipare Lars Lundmark Vadare ÖlandMindre Strandpipare, © Lars Lundmark

Sandlöpare Lars Lundmark Vadare ÖlandSandlöpare, © Lars Lundmark

Skärsnäppa Markus Tallroth Vadare ÖlandSkärsnäppa, © Markus Tallroth

Roskarl Lars Lundmark Vadare ÖlandRoskarl, © Lars Lundmark

Under våren rastar sällan stora mängder vadare på Öland, särskilt inte av de arter som har en lång sträcka kvar tills de når sina arktiska häckningsplatser. Under återflytten, som tidsmässigt ofta är betydligt mer utdragen, fungerar däremot hela Ölands kust som en enda stor rastplats. Särskilt gäller detta för nordliga och nordostliga arter inom släktet Calidris som kärrsnäppa, spovsnäppa, kustsnäppa och småsnäppa, men även för andra som kustpipare och myrspov. Trots att de kan rasta nästan överallt längs kusten så sker oftast ändå en koncentration till en rad platser som framstår som särskilt viktiga. Förutom Ottenbyområdet, brukar på östra sidan Högby hamn, Kapelludden, Stora Ören och Gammalsbyören söder om Seby läge ha en särskilt stor dragningskraft. På västra sidan av ön finns bara två rastplatser av rang, Beijershamn och Västerstadsviken, men de är desto viktigare. Tusentals vadare kan här beskådas dagligen från slutet av juli till en bit in i oktober, dessutom ofta på bekvämt avstånd. Plattformar på de båda platserna, och i Beijershamn två fågeltorn, underlättar ytterligare vadarstudierna.

Tidtabell – våren

De vadararter som häckar på Öland kommer så tidigt de kan, det gäller att vara först för att få de bästa reviren. Redan i slutet av februari brukar de första större strandpiparna vara på plats under snöfattiga vintrar, och tofsvipor och ljungpipare kan ibland både komma hit och återvända söderut flera gånger under januari och februari innan våren kommit på allvar.

Ljungpipare Lars Lundmark Vadare ÖlandLjungpipare, © Lars Lundmark

Kustsnäppa Lars Lundmark Vadare ÖlandKustsnäppa, © Lars Lundmark

De arktiska vadarna passerar Öland betydligt senare för att pricka våren på sina nordliga häckningsplatser. Även om några tidiga individer ses redan i början av maj, är det först under den senare halvan som sträcket kulminerar. Sträcket sker främst under dagar med vackert väder och på hög höjd, och inte sällan som ett led i en enda lång flyttning direkt till norra Finland eller Norge. Det berör därmed inte Öland på annat sätt än att vissa år kan stora flockar av främst kustsnäppor ses passera Ölands södra udde på hög höjd under de allra sista dagarna i maj, eller till och med i början av juni. Vårsträcket kan därför anses gå tämligen obemärkt förbi. Enstaka individer kan förvisso rasta, men sällan i några större antal.

Hösten startar i juni

När våren på Öland övergår till sommar i början av juni och fågelsången tystnat, handlar det mesta i fågelvärlden om att mata ungar. Men redan i mitten av månaden och bara två veckor efter det att de sista kustsnäpporna passerat mot norr, kommer de första vadarna tillbaka till Öland, men nu med kurs mot vinterkvarteren i söder. Bland de tidigaste återvändarna finner vi storspov, skogssnäppa och inte minst svartsnäppa.

Tidtabell – hösten

Även om en del vadare påbörjar höstflyttningen redan i slutet av juni, kommer de flesta igång på allvar först en bit in i juli. Från och med den här tiden och in i oktober dyker stora mängder arktiska vadare upp på de öländska stränderna. Det rör sig om hundratusentals fåglar, och de sätter onekligen både liv och färg på sommarens fågelskådande.

Myrspov Lars Lundmark Vadare ÖlandMyrspov, © Lars Lundmark

Svartsnäppa Lars Lundmark Vadare ÖlandSvartsnäppa, © Lars Lundmark

Allt följer en noggrann tidtabell. Beroende på de olika häckningsstrategierna hos vadarna, antingen det nu är gemensamt eller delat föräldraansvar, eller beroende på avstånden från häckningsplatserna, kommer ankomsttiderna till Öland att variera. De första som dyker upp är alltså till stor del adulta (vuxna) honor hos arter där hanen ensam tar hand om ungarna. Därefter ansluter adulta hanar och honor av arter med föräldraansvaret mer jämnt fördelat mellan könen.

De äldre dominerar

De adulta fåglarna behärskar scenen i över en månad. De bär nu resterna av sin häckningsdräkt och ruggar denna för fullt, vilket kan försvåra artbestämningen. Varje individ är olik den andra, och de rastande flockarna innehåller ofta flera arter, vilket ytterligare kan förvilla. Lägg därtill att flockarna när som helst nervöst tar till flykten av någon för oss okänd anledning för att i bästa fall återvända igen efter några minuter. Så här års stannar vadarna i genomsnitt mycket längre på ön än under den hektiska vårflyttningen. De är nu inte lika stressade som under vårflyttningen då det är helt avgörande för den fortsatta häckningsframgången att först kunna muta in reviren. Flera studier av vadare som rastar i Ottenbyområdet har visat att hastigheterna för deras viktuppgång matchar de högsta uppmätta i Världen. En i det närmaste obegränsad tillgång på mat i tångbankarna och de långa, ljusa sensommardagarna gör denna prestation möjlig.

Grönbena Lars Lundmark Vadare ÖlandGrönbena, © Lars Lundmark

Kärrsnäppa Markus Tallroth Vadare ÖlandKärrsnäppa, © Markus Tallroth

Skogssnäppa Lars Lundmark Vadare ÖlandSkogssnäppa, © Lars Lundmark

Småspov Lars Lundmark Vadare ÖlandSmåspov, © Lars Lundmark

Dags för de yngre

Någon vecka in i augusti kommer så årets ungfåglar. Utseendemässigt avviker de från de gamla, hos en del arter rätt väsentligt. Lyckligtvis brukar ungfågeldräkter av vadare finnas beskrivna i de flesta fågelböcker. Ännu finns det många gamla fåglar kvar, och det dröjer in emot slutet av augusti innan rena ungfågelflockar ses. Först i mitten av oktober brukar de flesta ha lämnat Öland för sina vinterkvarter nedåt Afrika. Ungfåglarna har inga vuxna som visar vägen, de har flyttningsvägarna inpräntade i sina arvsanlag.

Stora och små snäppor

Liksom fördelningen av gamla och unga fåglar varierar över tid gör även artsammansättningen det. Till de tidigt flyttande arterna hör de som framför allt häckar inom landet eller relativt nära. Storsnäpporna av släktet Tringa, med arter som grönbena, skogssnäppa, gluttsnäppa, svartsnäppa, rödbena och drillsnäppa är mycket vanliga under hela juli. De bildar i regel inga regelrätta flockar utan brukar ansamlas på rika födoplatser. Beijershamn med sina vidsträckta våtmarker är i detta sammanhang ett utomordentligt viktigt område för dessa arter, även på en europeisk nivå.

Gluttsnäppa Lars Lundmark Vadare ÖlandGluttsnäppa, © Lars Lundmark

Till de tidiga arterna hör också spovarna, med rödspoven som något av en öländsk specialitet. De brukar kunna ses i relativt stora antal vid Ölands södra udde i början av juli. Lite senare får de sällskap av andra spovarter som storspov och småspov.

Rödspov Lars Lundmark Vadare ÖlandRödspov, © Lars Lundmark

Från mitten av juli kommer så de arktiska vadarna, främst från släktet Calidris. Den art som dominerar är kärrsnäppan. Från den här tiden och framåt är artsammansättningen mycket varierande, och med lite tur kan man längs en bra kuststräcka se upp emot femton arter. De vuxna vadarna har nu börjat rugga sina kroppsfjädrar till vinterdräkt. Tidigare så vackert rostfärgade röd- och myrspovar, kustsnäppor och spovsnäppor kommer vecka för vecka att bli allt blekare, och som om inte detta gjorde artbestämningen svår nog, har de sällskap av ett ständigt ökande antal ungfåglar, många gånger med en ny, fräsch fjäderdräkt som skiljer sig en hel del från föräldrarnas.

Vintern nalkas

Under senhösten är det främst eftersläntrande ungfåglar som dröjer sig kvar. Några vadararter tenderar att dyka upp senare än andra, som kustpipare, kustsnäppor och sandlöpare, trots att de har lång väg kvar till sina övervintringsområden. De som inte ska så långt, som tofsvipor och ljungpipare, kan ännu i november bilda stora flockar på åkrar på sydligaste Öland.

När året går mot sitt slut finns bara några enstaka kärrsnäppor och skärsnäppor kvar vid Ölands södra udde. Milda vintrar händer det också emellanåt att någon enstaka individ av enkelbeckasin, morkulla, sandlöpare, kustsnäppa, roskarl och storspov härdar ut in i det sista.

Ölands-fåglar-ÖOF Öland

Källa: Ölands Fåglar © Ölands Ornitologiska Förening ÖOF (författare detta kapitel: Linus Hedh, Pav Johnsson och Anders Waldenström)

Bilder: se respektive bild

Boken: Ölands Fåglar (496 sidor) kan beställas på Naturbokhandeln
ISBN: 9789188124555